Fria fraktalternativ över 100€ & 30 dagars fria returer
Svensk design & kvalitet
4.6/5 betyg 600 000+ recensioner
Cart icon
Dam
Herr
Accessoarer
Guider
Erbjudanden

Sex dagars vandring längst Alta Via 2

1 november 2023

För mig finns ingen bättre semester än vandring i Dolomiterna! Fantastisk miljö, bra väder, supergod mat och så är man aktiv hela tiden.

Min man och jag har varit och vandrat i Dolomiterna flera gånger tidigare, men då har vi bara tagit dagsturer och bott på hotell. Under de dagsturerna har vi stannat och lunchat på så kallade rifugios längs vägen. En rifugio är en stuga med restaurang och några övernattningsrum som finns lite varstans i de italienska bergen. Många gånger har vi pratat om att det hade varit kul att testa att bo där, och få vakna i den miljön med utsikt över bergen. 

Vi har sökt runt lite och hittat att det finns så kallade Alta Via’s, dvs ”höga vägar” där man vandrar mellan rifugios längs en led högt uppe i Dolomiterna. Vi fastnade för Alta Via 2 som om man går hela skulle ta ca 12 dagar att vandra. Den sträckan bjuder lagom strapatsrik vandring i jättevackra omgivningar och erbjuder möjlighet att testa några lättare ”Via Ferratas”. 

Vi kom fram till att vi tyckte att det räckte att vandra i sex dagar, så vi sparar andra halvan till nästa sommar. Det är kul att vara några stycken som går tillsammans och min syster och hennes man var inte svårövertalade, så de hängde också på. Det finns begränsade platser på rifugios så det gäller att boka i tid. I vårt fall så bokade vi i mars för vår semester i juli

Förberedelser för vår flerdagsvandring

För ett år sedan var vi och vandrade en inkaled i Peru så vi hade ganska bra uppfattning om vad vi behövde packa. Viktigt är förstås att vara förberedd med bra regnkläder, även om man hoppas att de inte ska behöva användas . Mina Typhoonbyxor samt jacka tog väldigt lite plats i ryggan, så det var perfekt.

Resan dit

Vi packade in oss i bilen i Göteborg vid lunchtid och sträckkörde sen ner genom Sverige, tog Öresundsbron till Danmark, färjan Rödby-Puttgarden till Tyskland och autobahn under natten. Vi passerade Österrike på småtimmarna och kom fram till Plose gondolstation i Italien vid 9 snåret på morgonen, ca 20 timmar senare. Solen lyste från en blå himmel och nu var vi riktigt sugna på att få sträcka på benen och komma igång. 

Dag 1 - Plose gondolstation till Rifugio Plose

Vandringen började med att vi fuskade lite och tog Plosegondolen upp till bergsstationen som ligger 2050 meter över havet. Vi hade läst att det var bättre att skippa en något tråkig vandring genom granskogen och i stället använda energin uppe på berget. Väl uppe var det äntligen dags för frukost, så vi slog oss ner på uteserveringen och beställde in goda mackor, juice och cappuccinos – lovely! 

Mätta och belåtna traskade vi sen iväg uppåt mot Rifugio Plose (2447 m ö.h.) som var målet för första natten. Eftersom vi kom dit i god tid och var väldigt taggade så lastade vi av oss ryggorna på rummet och passade på att vandra upp till två toppar; Pfannspitz och Monte Gabler - superfint! På kvällen käkade vi god tre-rätters middag och spelade ”Kniffel”, vilket tydligen är Yatzy på tyska . Vi bokade halvpension på alla rifugios och det kostade ca 70€ per person och natt.


Dag 2 - Rifugio Plose till Rifugio Genova (17km och 837 meter uppåt)

När vi vaknade upp och blickade ut genom fönstret möttes av en underbar utsikt, precis det vi hade längtat efter. Vi tog på oss våra flipflops och gick ner till frukosten där det sitter små grupper av vandrare från olika länder runt borden - britter, holländare, polacker, kanadensare mm. Med magen full av yogurt, ägg och mackor, packade vi ihop våra grejer och gav oss av. 

Det ligger fortfarande kvar lite morgondimma och det är lite småkyligt. Vandringen började med en lång nedstigning, där vi också gick lite fel, innan det var dags för en låååång uppförsbacke. Solen stekte på och energin började tryta, men belöningen när vi nådde krönet ”Forcella de Putia”, och fick en ny underbar vy, slog allt besvär. 

Efter en kort vilopaus fortsatte vi vidare till vårt mål för dagen, nämligen Rifugio Genova (2306 m) där vi fick slå oss ner ute i solen och njuta av en god pasta och kalla drycker. Det fanns bara två duschar som alla vandrare skulle dela på så det var bara att gilla läget och ställa sig i kö . På kvällen delade vi bord med ett gäng från Tyskland under middagen och alla delade med sig av sina upplevelser. 

Dag 3 – Rifugio Genova till Rifugio Puez (13 km och 860 meter uppåt)

Alla rifugios har samma schema; frukost kl 7 och middag kl 18. Eftersom man ibland sover i sovsalar så ska det vara tyst runt 22. Detta betyder att man kommer iväg tidigt på mornarna och kan vandra i lugnt tempo. 

Första delen av dagen var som en vacker scen ur Sound of Music. Gröna ängar med mängder av fantastisk vackra blommor med en fond av blå himmel och berg i skiftande nyanser. Naturen ändrade sig sen drastiskt när blommorna byttes ut mot en rasbrant som vi fick skråa oss uppför i en massa sicksackvändor. När vi passerade krönet Forcella della Roa åt vi en välförtjänt macka för att hålla energin uppe. 

Sen blev det äntligen dags att ta på sig Via-ferrata-utrustningen för leden bar brant uppför och då fanns det en vajer fastsatt i berget som man kunde säkra in sig på. Det var med skräckblandad förtjusning som jag, som är höjdrädd, tog mig an klättringen upp till nästa krön ”Forcella di Selles”. Vi kände oss riktigt grymma och coola ända tills ett gäng äppelkäcka pensionärer i solhattar helt utan utrustning plötsligt dyker upp efter oss

Efter en avstickare upp på toppen Piz Duleda vandrade vi sen vidare till slutmålet för dagsetappen – Rifugio Puez där vi firade med en Aperol Spritz i solen. En halvtimme senare, när vi precis blivit tilldelade ett rum, drog ett oväder och en tornado (!!) förbi, som vräkte runt vårt öppna takfönster och det blev fullt pådrag när hela personalen var inblandade i att försöka få igen det igen. Sen lånade vi en kortlek och beställde en karaff med rödvin och chillade. Till middag fick vi bl a knödel, en slags tyrolsk kroppkaka, och det var faktiskt godare än det låter.

Dag 4 – Rifugio Puez till Rifugio Pisciadu (13 km och 1056 höjdmeter uppför)

Otroligt nog så vaknar vi igen till strålande fint väder. Vi vandrar iväg och strax har vi hela Vallunga-dalen som en makalösvy framför oss. Vi spanar efter, och får se, en hel del Edelveiss längs stigen och vi stannar till vid en liten sjö där vi passar på att ta ett dopp. Omgivningarna är väldigt varierande. Stigen går upp och ner genom en blandning av hobbit- och månlandskap. 

Lagom till lunch når vi fram till Passo Gardena där vi käkar på Rifugio Jimmy. Det börjar dugga när vi kommer dit och vi hinner precis få ett bord inomhus när ett oväder bryter ut med spöregn och hård vind. Det blir trångt där inne av alla vandrare som söker skydd. Maten hinner dock nå vårt bord precis innan strömmen går så vi har jättetur – igen! 

Efter en god chokladfondant så lämnar vi Jimmy – dimman lättar och solen kommer fram. Jag får lite fjärilar i magen när jag ser Sellamassivet framför mig – eftersom jag vet att dit upp ska vi! Helt obegripligt hur det ska gå till. Vi följer stigen 666 som helt i linje med namnet är djävulskt brant och jobbig. Sista delen är kabelstödd, så vi drar på oss utrustningen igen och krokar in oss i kabeln som gör att vi säkert kan ta oss upp den sista branten. Utsikten som når oss på toppen är helt magnifik!! Stolta och nöjda med dagen går vi de sista metrarna bort till Rifugio Pisciadu där vi får ta av oss skorna och relaxa. 

Eftersom vi går en led så träffar vi varje kväll samma vandringsgäng från olika länder – alla med olika erfarenheter av dagen. Det var inte alla som hade turen att käka lunch inomhus under ovädret . Efter middagen och ännu mer kortspel, går vi ut igen – det åskar på avstånd och himlen är svart, men solen bryter ändå igenom på sina ställen och det är svårslaget vackert!

Dag 5 -  Rifugio Pisciadu till Rifugio Boé (7 km och 900 höjdmeter uppför) 

Vi har sovit välförtjänt gott i ett mysigt nyrenoverat rum högst upp i rifugion. Det är lite morgonkyligt när vi vandrar iväg så min tunna fleecetröja åker på. Eftersom vi är på hög höjd så finns det en del partier med snö som inte hunnit smälta. Ett lite större område utgör en perfekt pulkabacke, där vi i brist på utrustning tar på oss regnbyxorna och får bra fart nerför

I landskapet här uppe på Sellamassivet lyser blommorna med sin frånvaro och man kan tro att vi hamnat på månen. Vyerna är fantastiska och vi njuter!! Det är inte så långt till Rifugio Boé där vi ska sova nästa natt, men vi är inte riktigt klara för dagen. 

Efter en god macka på uteserveringen lämnar vi våra ryggsäckar och tar bara med oss en tröja samt via-ferratautrusningen och tar oss an Piz Boé, som är den högsta punkten i Sellamassivet. Det är absolut ingen svår klättring upp men det är ”luftigt” så det känns gött att kunna säkra sig i en vajer. Toppen når hela 3152 m ö.h. och utsikten är obeskrivlig. Det ligger lite oväntat en rifugio på toppen så om man blir sugen på en kall dricka så är det inga problem! 

Till middagen pratar vi en del med ägarna och de hjälper oss beställa taxi till nästa dag. Mätta och nöjda med dagen får vi sen krypa ner i våra sängar. Eftersom det inte ingår sänglakan så har man med sig en egen ”sovsäcksliner” som fungerar som ett påslakan som man ligger i under täcket. Det funkar jättebra!

Dag 6 – Rifugio Boé till Passo Pordoi (5 km och 634 höjdmeter nedåt)

Vi möts av kall och krispig luft när vi vår sista vandringsdag kliver ut i solen utanför rifugion. Termometern når bara några få grader och vi har på oss långbyxor för första gången. Det är bara en kort sträcka att gå innan vi står inför en imponerande vy på krönet till den långa branta sluttningen ner mot vår slutdestination – Passo Pordoi! 

Här får man vara koncentrerad på sina fotnedsättningar så att man inte slinter på rullgruset. Det är synd, för man vill helst bara titta på den fantastiska vyn. Vi vinkar till ett kanadensiskt par, som vi har träffat varje kväll, i gondolen högt ovanför – de valde den något bekvämare vägen ner. Väl nere i dalen hinner vi bara ta en kall dricka innan taxin hämtar upp oss för återfärd till vår bil.

Detta är en vandring som jag önskar att alla fick uppleva. Har man bara friska ben så ska man inte tveka. Det krävs egentligen inga förkunskaper – boka bara rifugio i tid, skaffa ett par sköna vandringskängor och vandra långsamt så är det inga problem. Nu ser jag fram emot nästa sommar när vi ska ta oss an den andra delen av Alta Via 2 – can’t wait

×