Bestiga Kilimanjaro – världens högsta enskilda bergstopp
Det började som en stilla tanke – en dröm jag inte vågade kalla ett mål. Att stå på världens högsta topp. Att andas in den tunna luften där molnen inte längre är ovanför mig, utan runt omkring. Jag vet inte när den slog rot, men den har vuxit i tysthet. Kanske är det dumdristigt. Kanske är det för sent. Men tanken lämnar mig inte: Tänk om jag bara gör det. Bara bokar biljetten, hittar en resa som passar in i min fullbokade kalender – där flygtider, vandringsdagar och pengar för en gångs skull lirar – och låter ödet avgöra resten.
Klarar jag höjden? Kan jag sova i tält? Orkar kroppen det här? Jag vet inte. Men det är just det som lockar – att våga göra något utan garantier. För det är nu eller aldrig. Just nu har jag en kropp jag kan lita på. Inte perfekt, men stark. Och jag vet inte hur länge till det kommer vara så. Drömmen väntar där uppe. Frågan är: vågar jag möta den?
Ett halvårs förberedelse
Jag måste förbereda mig. Inte bara för höjden, kylan och utmaningen – utan för att verkligen kunna njuta av varje steg. För jag vet att ju mer jag ger nu, desto mer får jag där uppe. Så jag går "all in", som jag brukar. Träningsprogrammet ligger framme på köksbordet. Styrkepassen varvas med backträning, långa promenader med packning, och den vanliga löparrundan. Kängor ska provas – inte vilka som helst, utan de som kommer bära mig hela vägen till toppen. Tåstrumpor, stavar och zipoff-brallor. Detaljerna spelar roll. Ryggsäcken fylls med hantlar i väntan på att bytas ut mot verklig packning. Ja, ryggsäcken. Det är vår nya RevolutionRace produkt. Ännu inte färdigutvecklad. Vågar jag ta den? Håller den måttet? Eller ska jag ta en annan?
Vaccinationer bokas, flygpriser jämförs, visumregler läses. Varje praktiskt moment blir som en hemlig ritual, en del av den resa som redan har börjat – inuti mig. För varje steg i förberedelserna låter jag tanken föra mig till berget. Kilimanjaro. Namnet smakar stort. Nästan så att jag skäms när jag säger det högt. Vem tror jag att jag är? Men jag dras dit. Av något större än bara äventyrslust. Kanske handlar det om att få känna mig levande. Bevisa något för mig själv.
Vi ska vandra från hetta till is. Genom regnskog, över hedar och upp i glaciärens tystnad. Vi ska bära minimalt, men allt måste fungera. Det finns inget utrymme för slarv. Jag tänker på min resa varje dag – i varje steg jag tar, varje gång jag lyfter en vikt, varje gång jag knyter på mig skorna. Berget är redan en del av mig.
Nu åker jag
Första stoppet: Arlanda. Jag möter några av mina nya reskamrater. Några reser, precis som jag, helt ensamma. Vi känner inte varandra, men det finns ett gemensamt nervpirr i luften, ett outtalat "vi ska göra det här tillsammans". Vi småpratar, skrattar lite nervöst, försöker förstå hur allt kommer bli. Sedan nattflyget till Addis Abeba – långa timmar i mörker, med sömn som kommer och går.
Vi landar tidigt i gryningen, trötta men förväntansfulla. Nästa flyg till Arusha känns som en transportsträcka till ett annat liv. När vi väl sätter foten i Tanzania är det som om allt blir verkligt. En varm, dammig luft slår emot oss. Vi hämtas med buss av researrangören. Vi får en kort presentation och genomgång – instruktioner, regler och förhållningssätt. Sedan middag. Nervositeten smyger sig på när packningen ska kontrolleras. Jag vet att det inte finns någon chans att köpa något nu om jag glömt. Jag får en klump i magen när jag inte hittar mössan. Jag vet att jag packade ner den…
Klockan sex på morgonen vägs ryggsäckarna in. Max fem kilo. Duffelväskan: max femton. Jag får börja plocka ur. Några klädesplagg ryker, flera bars också. Jag hade inte insett hur mycket allt vägde. Det är frustrerande – jag vill vara förberedd, men måste också vara lätt.
Vi delas in i två grupper, ca femton personer i varje. Vår huvudguide, Stefan, har stenkoll. Det måste han ha. Vi kommer vandra i separata grupper, men pausa och övernatta tillsammans. Allt för att han ska kunna hålla koll på vår hälsa, på var och en av oss. Ingen får bli sämre utan att det märks.
Spänningen stiger. Tankarna snurrar. Kommer jag klara mig? Är jag verkligen tillräckligt förberedd? Kommer jag frysa? Allt jag funderat på de senaste månaderna är plötsligt verklighet. Det är nu det börjar. Det är detta jag tränat för. Nu gäller det.
Första vandringsdagen
Men så snart vi checkar in vid Lemosho Gate kommer ett lugn över mig. Det är som att något inombords tystnar. Regnskogen sluter sig om oss – fuktig, levande och djup. Aporna leker i trädkronorna, fåglarna ropar till varandra på ett språk som inte kräver förståelse.
Här är vi gäster, små varelser på vandring genom något mycket större. Stegen blir automatiskt mjukare. Vi vandrar på led, nästan som en ceremoni. Ingen trängsel, ingen stress. Pole, pole – långsamt, långsamt – är det som gäller. Det är inte bara ett ord, det är ett sätt att vara.
Rutinerna ska nötas in. Varje rast är till för något – dricka, äta, kissa, justera kläder. Du måste ha planerat innan du stannar. Varje kväll har vi hälsokontroll: syresättning, hur många gånger vi kissat, bajsat, hur mycket vi druckit. Stefan antecknar allt i sin lilla svarta bok. Först fnissar vi generat åt det – men snart blir det vardag, något självklart. Kroppen är vårt viktigaste redskap, och vi måste lära oss lyssna. Det är bara så vi når toppen.
Tälten står färdiga när vi kommer fram till lägren. Maten lagas på plats – varm, god, enkel – men smakar som en fest. Toaletttält sätts upp både vid lunch och övernattning. Det är så långt ifrån bekvämlighet man kan komma, men på något vis känns det fullständigt rätt. Allt är genomtänkt, allt har sin plats.
Vi vandrar mellan fyra och tio timmar om dagen. Fem till tio kilometer. Men det är varken längden eller tiden som avgör hur tufft det är. Det är höjden. Anpassningen. Du kan inte stressa det. 5 896 meter låter inte orimligt på pappret – det går att gå på en dag – men höjden bryr sig inte om logik. Kroppen reagerar som den vill. Några börjar må illa redan första dagarna. Det går inte att förutse vem det drabbar. Jag börjar undra: kommer jag också känna av det? Har jag tränat i onödan om kroppen säger ifrån?
Tankarna slår mig: kan man ljuga? Säga att man mår bra fast man inte gör det? Men hur farligt är det egentligen? Hur vet man skillnaden mellan nervositet och fara? Jag vill till varje pris nå toppen. Men jag förstår också – det enda jag kan göra är att följa instruktionerna. Äta så mycket jag kan. Dricka regelbundet. Klarar jag att gå på toa vid varje stopp, så vet jag att kroppen fungerar. Och alltid: pole, pole… långsamt, långsamt.
Runt omkring mig finns bara härliga människor – men jag inser att jag inte kan bära deras oro, bara min egen. Jag måste ta ansvar för mig. Andas. Dricka små klunkar ofta. Gå långsamt. Hålla koll på solen – inte ta av mig för mycket, inte bli bränd. Hellre svettas än frysa. I min ryggsäck bär jag allt jag kan behöva under dagen. Resten – varma kläder till toppturen – finns i duffeln, som bärs av våra fantastiska porters.
Det är ett helt crew, över hundra personer, som gör den här vandringen möjlig för oss. De bär våra tält, vår mat, vatten, toaletter, sopor. De bygger våra läger, river dem, möter oss med sång och leenden. Det är ett tungt arbete, men vi vet att det är ett uppskattat och välbetalt jobb. Och det är något djupt mänskligt i hela denna gemenskap – vi är alla en del av något större.
Det här är inte bara min resa. Det är vår.
Den tar andan ur oss
När vi lämnar regnskogen och kommer ut på Shira-platån förändras allt. Det är som att världen öppnar sig. Plötsligt står den där – toppen. Kilimanjaro. Den vi pratat om, tränat för, drömt om. Den tar andan ur oss. Den ser overklig ut. Mäktig och samtidigt skrämmande. Det blir så tyst i leden när den dyker upp. Som om alla känner samma sak: Nu är det på riktigt.
Vi följer stigen norr om berget. Därifrån ser vi ända in över Kenyas savanner. Solnedgångarna är magiska, som att himlen brinner. Men det är soluppgångarna som verkligen slår en. När ljuset sakta smyger sig över landskapet, färgar stenarna rosa och guld – då är det svårt att förstå att man inte drömmer.
Landskapet förändras för varje steg vi tar uppåt. Växterna blir lägre och färre. Marken blir kargare. Sanden och stenarna byter färg och form – från rödbrun till grå och nästan svart. Och det har blivit kallt. Riktigt kallt. Frost på tältduken på morgonen. Det sticker i näsan när man andas.
Min tältkompis, Penny, har blivit en av de finaste delarna av resan. Vi klickade direkt – samma galna humor, samma kaotiska packning, samma pepp inför det vi gör. Vi sitter ofta i tältet på morgonen, pratar intensivt i mun på varandra, märker att ingen lyssnar, och så brister vi ut i gapskratt. Det där riktiga, bubblande skrattet som gör att man glömmer att man fryser. Hon gör allt lite lättare. Lite varmare.
Under dagarna lär vi känna fler i gruppen, bit för bit. Det sker naturligt, i stegen, i samtalen, i pauserna. På kvällarna sitter vi länge i mattältet och delar våra tankar. Om drömmen att vara här. Men också om livet hemma, om val, om vad som egentligen är viktigt.
Vi har passerat trädgränsen och snart även molnen. Det är overkligt, men ändå känns allt så verkligt. Det är enkelheten som gör det så värdefullt – att dela en vattenflaska, att bära sitt eget liv på ryggen, att vara närvarande på riktigt.
Vid ett tillfälle måste några gå tillbaka för att hämta vatten. Då inser vi på allvar: vatten är inte bara vatten här. Det är guld. En självklarhet som blivit en lyxvara.
Dagarna flyter samman, långsamt, i takt med våra steg. Vi pratar mindre. Går mer i tystnad. Fokuserar inåt. Tankarna snurrar, ibland stillnar de. Och så kommer dagen före. Dagen före den dagen. Imorgon natt ska det ske. Toppturen.
Vi måste lyssna noga nu. Allt måste klaffa. Vi kommer till lägret – lite frusna, fnittriga, nervösa. Vinden slår i tältet så det håller på att blåsa bort. Vi får middag redan vid halv sex. Sen packning för toppturen. Sedan – sova. För att gå upp igen och äta frukost klockan 23. Det är så ologiskt att hjärnan nästan vägrar ta in det. All information känns plötsligt svår att minnas. Ska vi pausa var 20:e minut i 5 minuter? Var det två mössor eller en? Ska pannlampan ligga i jackfickan eller ryggsäcken?
Stefan går igenom kläderna med oss. Han är tydlig: lager på lager med blixtlås. Det ska vara enkelt att reglera temperaturen. Man ska inte behöva stanna, ta av sig, stoppa ner i ryggsäcken – det slösar tid och energi. Och plagget blir tyngre i ryggsäcken än på kroppen. Jag skrattar åt mig själv när jag står där med sju lager. Jag ville ju inte frysa! Men det går inte att röra sig. Vi enas om fyra. Det får räcka. Det måste räcka.
Det är svårt att förstå, men det är här vi är nu. Nästa gång vi packar ihop vårt tält kommer det vara efter att vi försökt nå Uhuru Peak – 5 896 meter över havet. Vi har tränat, förberett oss, skrattat och frusit. Nu är det dags.
Och jag tänker: Herregud, jag är här. Det händer på riktigt.
Topptursförsök
Vid midnatt börjar vi gå. Vi rör oss långsammare än någonsin, men varje steg är fyllt av något heligt. Varje andetag är en seger. Det är så tyst. Bara våra steg i gruset, våra andetag i mörkret, pannlampornas sken i en smal, böljande linje uppför berget. Jag tackar det övernaturliga – för att vi har tur med vädret. Om det hade regnat eller snöat hade det varit omöjligt att ta sig uppför den branta vulkanväggen till Gilman’s Point. Det är skrämmande att tänka på hur skört allt är.
Mitt i natten får någon panik. Kissnödig. Men det finns ingenstans att gå åt sidan – stigen är smal, stupen nära. Situationen håller på att kulminera, men Stefan är där. Han tar tag i personen, löser det lugnt, som om det inte är något. Paniken försvinner. Jag förstår att hans närvaro är livsviktig.
Några timmar senare hör vi sång. Våra porters. Samma sånger som följt oss hela vägen. Rytmen bär oss vidare. Och just då, bakom en klippa vars namn jag inte längre minns, börjar solen leta sig fram. De första strålarna slår emot oss och det är som om världen exploderar i guld. Vi är nästan uppe på kraterkanten, men inte riktigt än. Snart.
När vi når Gilman’s Point känns det overkligt. Vi får en kopp varmt ingefärste. Det är det godaste jag någonsin druckit. Jag är så lycklig. Men vi får inte stanna för länge. Några i gruppen har börjat må dåligt av höjden. Min kompis, som gick framför mig, berättar senare om de mörka tankarna som snurrade i tystnaden. Men vi var där. Vi hade kommit upp. Och efter en kort vila börjar vi röra oss mot Stella Point. Där får några vända neråt. Kroppen säger ifrån, och det måste man lyssna på.
Vi andra – ett ivrigt men utmattat gäng – fortsätter sakta mot Uhuru Peak. Den allra högsta punkten. Steg för steg. Vi säger inte mycket längre. Vi bara går. När skylten äntligen dyker upp i det bleka morgonljuset blir vi nästan förvånade. Är vi redan här? Eller snarare: Har vi verkligen tagit oss hit?
Vi tar bilder. Vi kramas. Vi gråter lite. Vi försöker känna in allt. Det är möjligt. Vi gjorde det. Molnen täcker större delen av landskapet, så vi ser inte mycket av Tanzania. Men det spelar ingen roll. Vi är på Afrikas tak. 5 896 meter.
Nedstigningen
Ingen hade förberett mig på den. Tröttheten slår till direkt. Jag vill bara sova, men måste gå. Allt rullgrus, alla små halkningar, varje steg är viktigt att sätta rätt. Det är 16,5 kilometer den här dagen. Vi är igång över 20 timmar. När vi till sist kommer fram till lägret är det som att fötterna skriker.
Nästa dag är den sista: fem timmars vandring till Mweka Gate. Kropparna rör sig nästan av sig själva. Det är första gången vi går tillsammans med den andra gruppen och jag pratar helt plötsligt mycket mer än på flera dagar. Jag känner mig stark. Jag vill ner så snabbt som möjligt. Göra pinan i fötterna så kort som möjligt… och få dricka den välförtjänta Kilimanjaro-ölen.
Äventyret avslutas med middag. Alla samlas. Porters, guider och vi vandrare. Porters får sin lön och vår dricks, och de har klätt upp sig. De ser stolta ut. Kanske ska de göra en ny vandring redan nästa vecka – för oss var detta livsomvälvande, för dem är det arbete. Men man känner ändå stoltheten i deras blickar. Värmen. Respekten är ömsesidig.
Jag har några dagars safari att hinna med innan planet tar mig hem. Men egentligen vill jag bara stanna upp. Pausa. Andas. Komma ikapp mig själv. Det här... det här var något alldeles särskilt. Magiskt. Häftigt. Helt overkligt verkligt.
Och jag har bilder, massor av bilder, som ska hjälpa mig minnas. Men det är något annat jag bär med mig som inte syns på någon bild. En känsla av visshet och stolthet. Jag gjorde det. Vi gjorde det!
Tacksamhet
Nu när jag är hemma igen, med kroppen utvilad men själen fortfarande lite kvar på berget, känner jag hur det bubblar inombords. En längtan. En otålig nyfikenhet. Vad blir nästa äventyr? Det kommer bli svårt att hitta något som toppar detta... och ja, det är nästan för lätt att skoja om – för toppar är ju min melodi. Jag älskar att gå uppåt. Bokstavligt och bildligt. Men det finns inte många fler toppar som är möjliga för en som mig – en amatör, om än en ganska envis sådan. Jag vill högre, men jag är inte dumdristig. Jag vill utmana, inte riskera.
Resöversikt
Min Kilimanjaro expedition var en 8-dagars tur på berget och jag reste med Swett. Jag kan varmt rekommendera denna välplanerade tur, men var beredd på att boka flyg själv, så den kostnaden tillkommer. Resans pris är ca 45 000 SEK och flyg på ca 11 000 SEK. Kanske låter det lite dyrt, men jag känner att jag kan avstå många solsemestrar för ett så fantastiskt äventyr.
Lärdom
Jag ångrar inget. Inte ens tröttheten, svetten, eller tårarna... Men om det är något jag tar med mig till nästa gång, så är det: batterier! Att gå runt kväll efter kväll med mobilens ficklampa för att spara pannlampan till toppturen – det funkade, men det var inte briljant. Och så var det chokladbars. Jag kunde ju räknat ut att dom skulle frysa på toppen i minusgrader. Ett enkelt test i kylskåpet, liksom. Nästa gång blir det mer nötter och russin, helt klart. Det blev ännu ett litet kapitel i berättelsen om den ofullständiga men ändå perfekta packningen.
Jag ska fortsätta vara nyfiken. Fortsätta vara modig. Resa, även om jag måste göra det ensam. Våga drömma och förverkliga dem. Jag har lärt mig något viktigt: minnen för livet skapas inte när allt är enkelt. De föds när man vågar. När man ställer sig själv inför något som kanske är för stort, för högt, för osäkert – och gör det ändå.
Det är ju det som är livet.
